lite av min bok
Plastkorten i den trånga fickan klistrades ihop av handsvetten och det kladdiga tuggummipappret. Sommarjobbaren I kassan tittade stressfyllt mot den långa kön och kliade sig hastigt på knogen. Den kalla luften från de elektroniska dörrarna fick mina fingrar att separera klubbkorten från min legitimation. Jag slängde det udda plastkortet på bandet och rev tag i en lila plastpåse. Plötsligt hör jag hur högtalarna skräller i taket och en nervös röst börjar lågt ta form: “jag behöver en koll i kassa två”, min blick var fast med ögon som letade sig mot hans blick. Uttrycket i mitt ansikte skulle ha bränt bort hans ögonbryn om den lilla ungdomen hade haft mod nog att titta upp. Den ivriga och nu upprörda folkmassan i kön slängde sina korgar på det kalla stengolvet och lutade sig fram för att se vad det var för idiot som tog sån tid på sig. Min blick var fortfarande fast och ännu mer brinnande eftersom jag ännu inte fått kasta av mig lite glöd mot krulltotten bakom kassan. När min nästa inte kunde komma högre upp i vädret och kön bakom började ge ifrån sig ljud, knystade han tillslut: “vi tar bara Svenska ID kort”. I denna stund önskade jag att jag var en av dem som kunde förstå ett sådant besked och tacka för tiden, snällt ställa tillbaka den billiga rödvinsboxen och inte slita kortet ur hans hand med mina vassa naglar som lämnade rivsår på hans hand. Halvvägs ut på det kullerstensfyllda torget kände jag plötsligt en kall hand på min axel, som försiktigt avlägsnade och lät fingertopparna snudda min hals. Ett brunbränt ansikte tittade inbjudande på mig med ena armen ansträngt utsträckt från tyngden av en box liknande lila påse. “Jag antar att du är over 21 och ganska så svensk?” sa fingertopps-killen snällt och ställde ner påsen. Det var mer lockande än någonsin att svara med ett: “I am sorry, I do not speak Swedish” men hans upphetsande blick fick mig att nicka lite gulligt. Jag är egentligen inget fan av att bli uppraggad på ett torg, men eftersom han inte hade använt sig av den spyframkallande repliken “denna billiga box är också mitt favoritvin” kände jag mig inte lika motiverad till att fnysa och vända på klacken. “Det var väldigt snällt av dig – jag är faktiskt 23” sa jag och försökte låta världsvan. Vi båda stirrade en stund på påsen med handtag som hade fångats av vinden, ruset omkring oss fick vårt möte att kännas mindre främmande, som att vi var de enda som stod still på jorden. ”Oskar förresten” sa han och sträckte fram sin stora hand: ”Ariel” svarade jag stelt – ett skämt som kom ut lite för hastigt och egentligen var menat att stanna inne. ”Jaha, vad originellt” sa han och tog några steg bak för att titta imponerande på mig. Om jag inte sa någonting just i den sekunden så skulle det vara för sent att någonsin berätta att jag egentligen hette Nathalie. Varför gjorde jag så? Vad fick jag Ariel från? Min handsvett kom tillbaka och det blev en otroligt obekväm tystnad. ”Jag ville egentligen bara att du skulle få ditt vin, jag vet själv hur det är att gå tomhänt hem efter en sväng på systemet”, han log och tog upp påsen från marken. ”Tack så himla mycket, det är verkligen irriterande att man ska straffats för att man har bott utomlands”, när jag hade pratat klart hade han hunnit vända sig om och börjat gå. Han hörde inte mina sista ord som jag så gärna velat att han skulle höra, de blonda lockarna lystes upp av solskenet och hans långa mjuka fingrar drog genom det tjocka håret. ”Vad i hela friden fick jag Ariel från?” Tänkte jag och tittade längtande bort mot prinsen i de slitna jeansen.