mypattern

Jag hade en diskussion med min vän Malin i helgen som handlade om religion. Vi gick inte in på varför vi inte är religiösa - det var ganska uppenbart - men vi pratade om varför det alltid är vi icke religiösa som ska ha all skam? Jag har ett exempel från min engelska klass, när jag hade börjat skriva på en ganska utmålande uppsats kring hur de religiösa känner sig förvirrade i livet och behöver ta till sig en liten tro för att kunna fungera (om någon är religiös som läser detta, kom ihåg att detta bara är min åsikt). Jag var nöjd med mitt ämne och kände mig väldigt laddad över att börja skriva. När klassdiskussionen drog igång angående den text vi argumenterade för eller emot (jag emot) stoppade läraren diskussionen och pekade på mig "Sofia (som jag kallas här) please do not participate in this discussion" och så tittade hon bort. Min professor vet nämnligen vad jag ska skriva om. Det gjorde mig så förbannad! Jag kanske tar lika illa upp av att sitta och lyssna på deras åsiker! Varför är jag the bad guy? Varför är alltid den som har ett motargument som innebär en förändrad syn på samhället den dumma? Det är ju samma sak med diskussionen kring att neutralisera kön eller att kvinnan ska styra samhället (alltså mer än att bara vara feminist) - bara för att jag inte håller med om dessa så är alltid jag the bad guy och de andra blir offer. Varför kan inte jag få vara offret som blir arg för att någon argumenterar om ett livsöde och religion som jag inte vill vara en del av, det livet kanske skrämmer mig och jag kanske vill vara skapt av helt naturliga (hm) skäl och dö, förmultna and thats it. Jag blir faktiskt riktigt arg över detta många gånger. Det är minst lika förudmjukande att inte få se ut som jag gör utan att bli tagen som ett objekt i samhället som inte passar in i frågan om könsneutralisering. Jag vet att denna fråga har många mer argument och accepterar att alla är som de är MEN artikeln om barbie huset som aktivister valde att bränna upp för att barbie inte var passande för små tjejer, kanske inte i alla aspekter, men att försöka bygga en värld som är helt ofarlig och utan ideal är faktiskt otroligt time consuming och väldigt dumt. Om man inte vet vad man inte strävar efter att vara - vad vet man då? Om man inte får chansen att göra ett aktivt val kring sin person - hur vet man då?
Dessutom eldar man inte upp någons passion - vad är det för löjligt beteende?