döden smyger sig på
Lyssnade på en pod idag där de pratade om ett väldigt stort ämne, som tar upp stora delar av mitt liv. Det är så nu på sommaren, när man kommer ut till sitt landställe – ligger i en solstol, ledig och försöker hitta harmoni. Då smyger sig ofta ångesten fram och tankar om döden. Just därför vill jag inte alltid bara ligga still, för då kommer alla tankar. Man känner att allt är så bra så att snart kommer något dåligt och man tänker på det stora som kommer att ske – snart (känns det som). Man får panik och jag håller med Amanda Shoulman om att de som har högre ambitionsnivå kanske har svårare att tänka på döden och gör allting väldigt stort och jobbigt. Det hade varit skönt att bara luta sig tillbaka, sänka ribban – för då har man det inte så bra så att det känns jobbigt att dö. Konstigt, men ni förstår?
