mypattern

Idag blev jag så arg på mig själv! Jag låg lite halvsovandes på bänken i klassrummet innan lektionen började, åt mini-kringlor med yoghurt-topping (MUMMA) och kollade flödet på Instagram. Då såg jag en sån där perfekt kropp ni vet, med lagom stora muskler och en allmänt häslosam kropp! Började då att tänka över hur dum jag är som inte tränar mer, slutar äta så mycket strunt och hoppa över att dricka så mycket onödigt vin - ALLTSÅ! Vilka idiotiska tankar! Jag tränar väl så mycket som jag vill, dessutom har jag så otroligt svårt att göra saker som jag inte känner för så jag kan aldrig träna om inte jag vill träna. Ofta blir det en lång promenad istället med musik som gör att jag tränar både kropp och själ. OCH att inte äta lite socker eller dricka vin? Vad får jag allt dumt ifrån? Ett glas vin till maten en tisdagskväll är ju svårslaget och lite socker mellan lektionerna har jag helt enkelt svårt att klara mig utan. IGEN - allt är en ekvation! Det finns inte en balans i att ha en sån kropp och leva det livet som jag vill leva. Alla prioriterar olika, många tycker säkert att lite vardagsvin är ovärt om man kan ha en fin kropp, eller skippar brödet till maten för att ha en snygg kropp, men inte jag. Därför blir jag arg när jag tänker så! Det tar alltid några sekunder innan jag kommer tillbaka till verkligheten också, hoppas att det är slutfjantat nu! Det handlar ju faktiskt bara om hur du mår på insidan och vad du utstrålar! Om mina prioriteringar ligger rätt, då är jag glad! Skulle jag tvinga mig själv att bygga hysteriska muskler och ge upp min livsstil - då skulle jag inte må bra! Dagliga promenader räcker gott för kropp och själ! Jag vet att jag har en liten kropp, men det finns ju alltid saker som man inte har men vill ha. Det känns som att när det kommer till kroppar så är vi aldrig nöjda! Därför är det väl roligare att träna fram en härlig insida, den håller ju längre också ;)!