mypattern

Man blir så trött av att vara såhär extrem. Jag är alltid extrem - vad gäller allt! Antingen tränar jag jämt eller aldrig, äter massor av godis eller inget, shoppar massor eller köper inget, är väldigt glad eller väldigt arg (inombords), är väldigt duktig och frammåt eller ligger framför serier och lyfter inte ett finger, är välidigt fixad i hår, ansikte, kropp och nagel eller väldigt ofixad.... Ni förstår kanske. Det är bra i vissa situationer antar jag men också utmattande. Har jag inte legat på topp spelar det liksom ingen roll om jag är "lagom" - det är ändå inte fullt ut. Man måste välja en sida! Vill jag kämpa för att nå toppen av karriären eller ska jag stanna här och nöja mig innan tåget har åkt? Det jag väljer måste det bli (har redan valt) men "lagom" och "mitten" finns inte i min värld.