Våga stanna
Igår kollade jag och killen på ett avsnitt med Arga snickarn! Vi älskar honom. Den stackare som blev hjälp denna gång, Sofie, tyckte jag verkligen synd om. Jag kommer ihåg när jag mådde som sämst och var sådär rädd för att stanna upp. Som att stå i ett fotbollsmål med 100 bollar per sekund - om du stannar kommer det att göra väldigt ont. Jag kände igen hur defensiv man blir när man har folk som försöker hjälpa och stötta - allt blir till hot. Man springer och springer utan att veta vart, kroppen orkar inte med hastighet och stress i längden vilket gör att det säger boom in i väggen. Ibland fick jag frågan "varför var du inte i skolan?" mitt svar blev "jag kunde inte". Det var helt enkelt så långt gånget ett tag så kroppen sa stopp. Alarmet gick igång men jag kunde inte stänga av, jag kunde inte röra ett finger - jag var helt slut. Jag hoppas verkligen att Sofie tar hjälp innan det är för sent. Det blir alltid bättre. Alltid.
